Vasa, 6 juli
Läkaren stiger upp, drar ut några pappershanddukar ur behållaren och ger två till mej och två till min man. Han fortsätter tala om fyndet som hittats på magnetbilden men jag hör honom inte. Hans mun rör sig men jag vet inte vad han säger. Jag kommer på mej själv att fundera huruvida han alltid haft så där liten och konstig mun. Påminner om någon från tv-serien Twin Peaks. Sedan snyter jag mej i den sträva pappershandduken men det kommer inget. Inget snor. Inga tårar. Brevid mej ligger min man som en stor våt pöl på marken.
Ingen jävla cancerblogg 
Kan inte i min vildaste fantasi förstå vad ni går igenom just nu. Varje förälders mardröm! Finns knappast ord som tröstar. Vill i alla fall sända en kram och hoppas av hela mitt hjärta att er lilla kille skall få må bra igen!
GillaGilla
Håller med i ovantående talare. Man finner inga ord. Man bara ber om det allra bästa för er. ❤️
GillaGilla
Jag ber och ber och ber lite till! Att allt ska bli bra. Att ni hela familjen ska få må bra. Så hjälplös och liten man känner sig här i världen! ❤
GillaGilla
Jäklar Nadia, kan inte föreställa mig vad ni gått igenom men det är nyttigt för oss att läsa. Vi som dallat på här lyckligt ovetande medan er värld har rasat. Vi borde verkligen carpe diema varenda jävla minut.
Du skriver antagligen för att du måste. Det onda måste ut, och du har en otrolig förmåga att sätta orden på rätt sätt, och vi läser och förundras över hur skör den här livstråden egentligen är och hur snabbt världen kan gå i kras.
Om inget annat gott kommer ut ur det här så må det väl vara just det att det blir en reminder för oss alla: Ta inte livet för givet.
May the force be with you
Kram
GillaGilla