Obehag

Åbo, 18.7

Stora ögon med tomma blickar möter mej i den långa korridoren. Jag försöker mej på ett leende men mungiporna når inte mina ögon. Deras kala hjässor blänker i den kalla ljusrörsbelysningen. De rör sig tyst med korta steg. Så bleka så bleka, nästan genomskinliga. Slangar från små armar sitter fast i droppställningar i otäck metall.

Vad gör vi här? Mitt barn har sommarbruna ben och hår tjockt som hästtagel. Han har månögon med en säregen stjärnglans, precis som när han föddes. Han hör inte hemma här. Jag vill ta honom under armen och springa bort. Hem till tryggheten och vakna upp i genomsvettiga lakan men med lättnaden om att alltihop bara var en fruktansvärd mardröm. Jag vill så innerligt, men jag vet att det inte är så.

Vi är fast här mot vår vilja. Här var gränsen mellan liv och död hänger på en skör spindeltråd. Är det här han förvandlas? Är det här hans stjärnglans slocknar?

Jag vill hem. Jag vill inte vara vuxen. Jag vill vara ett foster i mammas mage. Sjukhus ger mej starka obehagskänslor. Och nu är vi incheckade här på oviss tid med ovissheten om vad som hända skall. Jag som inte ens kan titta på Djursjukhuset från Svt utan att få rysningar. Hjälp oss någon!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s