Du måste äta

Åbo, 15 augusti

Backen upp till skräckbyggnaden är lång och ångestladdad. Augustisolens intensiva strålar bränner mina bara axlar där jag går. Det känns som två steg fram, ett tillbaka. Min kropp känns lealös, musklerna vill inte lyda order. Sjukhusvågen hade visat minus nio kilo. Du måste äta, hade alla sagt.

Munnen är torr och backen tar aldrig slut. Jag har svårt att svälja och känner paniken rusa genom alla ådror. Små svettpärlor nedför ryggen. Stora tårar längs kinder.  Jag sluter mina ömma ögon, tar tar ett stort andetag augustiluft och går in genom dörren till skräckbyggnaden.

 

Vasa, 11.10

Mössan nedragen och huvan på. Jag vill inte synas. Som en skygg katt stryker jag längs väggarna i matbutiken. Jag känner blickarna. Och sedan är de hastigt borta. En granne skyndar sig snabbt förbi. Vill hon inte heller synas? Eller är hon rädd för mej? Rädd för vad hon ska säga, rädd för hur jag ska reagera. Rädd för mitt nya jag.

Jag är en annan människa nu. En tröttare och mindre social. Kanske rent av asocial. Det gamla jag har kidnappats och blivit inlåst i en mörk, trång källare utan syre. Över mitt gamla jag skiner ingen sol och ingen fågelsång kan det längre höra. En ny identitet har tillträtt och jag tycker inte om den. Min kropp vill stöta ut den men har inte krafter nog.

Den stora matbutiken känns för liten när man inte vill synas.

 

Obehag

Åbo, 18.7

Stora ögon med tomma blickar möter mej i den långa korridoren. Jag försöker mej på ett leende men mungiporna når inte mina ögon. Deras kala hjässor blänker i den kalla ljusrörsbelysningen. De rör sig tyst med korta steg. Så bleka så bleka, nästan genomskinliga. Slangar från små armar sitter fast i droppställningar i otäck metall.

Vad gör vi här? Mitt barn har sommarbruna ben och hår tjockt som hästtagel. Han har månögon med en säregen stjärnglans, precis som när han föddes. Han hör inte hemma här. Jag vill ta honom under armen och springa bort. Hem till tryggheten och vakna upp i genomsvettiga lakan men med lättnaden om att alltihop bara var en fruktansvärd mardröm. Jag vill så innerligt, men jag vet att det inte är så.

Vi är fast här mot vår vilja. Här var gränsen mellan liv och död hänger på en skör spindeltråd. Är det här han förvandlas? Är det här hans stjärnglans slocknar?

Jag vill hem. Jag vill inte vara vuxen. Jag vill vara ett foster i mammas mage. Sjukhus ger mej starka obehagskänslor. Och nu är vi incheckade här på oviss tid med ovissheten om vad som hända skall. Jag som inte ens kan titta på Djursjukhuset från Svt utan att få rysningar. Hjälp oss någon!

Sträva pappershanddukar

Vasa, 6 juli

Läkaren stiger upp, drar ut några pappershanddukar ur behållaren och ger två till mej och två till min man. Han fortsätter tala om fyndet som hittats på magnetbilden men jag hör honom inte. Hans mun rör sig men jag vet inte vad han säger. Jag kommer på mej själv att fundera huruvida han alltid haft så där liten och konstig mun. Påminner om någon från tv-serien Twin Peaks. Sedan snyter jag mej i den sträva pappershandduken men det kommer inget. Inget snor. Inga tårar. Brevid mej ligger min man som en stor våt pöl på marken.

 

Jehovas vittnen

Vasa, 11 juni

Det knackar på dörren. Det är Jehovas Vittnen som har ärende. Bäst att stoppa dem i dörren med några vänliga men bestämda ord. De vill så hemskt gärna överräcka en broschyr.Jag tackar och tar emot. Den får åka i soporna sedan.

Vasa, 16 juni

Huvudvärk. Han har huvudvärk. Någon lägger tvåhundra tegelstenar på mitt bröst. Huvudet vill explodera och jag försöker hålla mej lugn. Inte googla, tänker jag. Men jag måste. Hjärntumör. Avfärdar alla förfärliga sökresultat. Det måste finnas en naturlig orsak till huvudvärk. En orsak som kan botas med en Panadol. Men min intuition, min inre magkänsla vet att inga värktabletter i världen kommer att kunna hjälpa nu.

Jag vill kräkas. På vägen till badrummet ser jag broshyren jag fick av Jehovas Vittnen. ”Att mista en närstående” står det på pärmen. Jag springer in till toaletten och hinner precis.

I oändlighet

Vasa,  14.10

Det monotona ljudet från hårfönen söver min hjärna. Jag vaggas in i ett drömlikt tillstånd. Samtidigt är tankarna klara men de förflyttar sig i snabb takt från en fundering till en annan. Jag nickar till och en känsla av välbehag sköljer över mej. Den känslan har inte funnits på ett bra tag nu. Den har inte fått plats bland känslor av oro, sorg, desperation, rädsla, ilska och hjälplöshet.

Tidvis har jag känt mej hoppfull och stundom har jag lyckats glömma. Den desperata förtvivlan har kunnat bli avbruten av doften av en sommaräng eller av en ljummen vind mot mitt ansikte, om så enbart för en sekund. Den sekunden har lärt mej något värdefullt. Den har lärt mej innebörden av ordet tacksamhet.

Hårfönen blåser varmt. Jag njuter och hoppas att Marika aldrig slutar föna mitt hår. Fortsätt föna, tänker jag. Fortsätt, fortsätt. I oändlighet.

Overkligt på repeat

Om något är overkligt så är det just det här. Att jag just i denna stund sitter och skriver detta. Att jag är är författaren bakom denna blogg. Jag som annars skriver en glättig lifestyleblogg med glansbilder från mitt vackrare liv. En blogg som jag inte vet om jag kan fortsätta skriva.

Ingen jävla cancerblogg! Så får den heta den här. Denna blogg är inget annat än mina tankar, mina känslor från det allra djupaste. Här finns ingen censur. Ingen korrektur. Inget rätt eller fel. Innehållet är baserat på strödda anteckningar jag gjort under de senaste månaderna i mitt liv. Ett liv som jag aldrig någonsin kunnat förutspå. Ett liv som jag inte önskar min värsta fiende.

Ordet overkligt har blivit det mest använda ordet i min vokabulär. Jag hatar det. En dag ska den overkliga känslan försvinna. Men inte före jag kan acceptera. Acceptera att detta är verkligheten.