Du måste äta

Åbo, 15 augusti

Backen upp till skräckbyggnaden är lång och ångestladdad. Augustisolens intensiva strålar bränner mina bara axlar där jag går. Det känns som två steg fram, ett tillbaka. Min kropp känns lealös, musklerna vill inte lyda order. Sjukhusvågen hade visat minus nio kilo. Du måste äta, hade alla sagt.

Munnen är torr och backen tar aldrig slut. Jag har svårt att svälja och känner paniken rusa genom alla ådror. Små svettpärlor nedför ryggen. Stora tårar längs kinder.  Jag sluter mina ömma ögon, tar tar ett stort andetag augustiluft och går in genom dörren till skräckbyggnaden.

 

Vasa, 11.10

Mössan nedragen och huvan på. Jag vill inte synas. Som en skygg katt stryker jag längs väggarna i matbutiken. Jag känner blickarna. Och sedan är de hastigt borta. En granne skyndar sig snabbt förbi. Vill hon inte heller synas? Eller är hon rädd för mej? Rädd för vad hon ska säga, rädd för hur jag ska reagera. Rädd för mitt nya jag.

Jag är en annan människa nu. En tröttare och mindre social. Kanske rent av asocial. Det gamla jag har kidnappats och blivit inlåst i en mörk, trång källare utan syre. Över mitt gamla jag skiner ingen sol och ingen fågelsång kan det längre höra. En ny identitet har tillträtt och jag tycker inte om den. Min kropp vill stöta ut den men har inte krafter nog.

Den stora matbutiken känns för liten när man inte vill synas.

 

Annonser

4 thoughts on “Du måste äta

  1. Det är ju inte samma sak men jag känner igen den där skräcken för att gå in i byggnaden, samma byggnad misstänker jag. För visste ju vad som väntade och visste att när jag väl går in så betyder det att jag kommer ut en helt annan människa. Kram.

    Gilla

  2. Tror det är många, som liksom jag, hittat hit från din gamla blogg, som vill säga något, ge dig/er något – men man är så rädd att i er jättesvåra livssituation välja fel ord, ord som i värsta fall uppfattas sårande i stället för stödjande, så man bestämmer sig för att inte alls ge någon kommentar. Tänker att det ju är jättedumt! Så jag tar risken. Vet du att dina ord, vartenda ett av dem, går rakt in i djupet på ett brutalt sätt. Brutalt vackert. Det är märkligt det där. Paradoxalt. Att det ur den värsta smärtan kan skapas en kombination av ord som är så vacker. Nästan vidrigt att det är möjligt. Krafter till er alla.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s