I oändlighet

Vasa,  14.10

Det monotona ljudet från hårfönen söver min hjärna. Jag vaggas in i ett drömlikt tillstånd. Samtidigt är tankarna klara men de förflyttar sig i snabb takt från en fundering till en annan. Jag nickar till och en känsla av välbehag sköljer över mej. Den känslan har inte funnits på ett bra tag nu. Den har inte fått plats bland känslor av oro, sorg, desperation, rädsla, ilska och hjälplöshet.

Tidvis har jag känt mej hoppfull och stundom har jag lyckats glömma. Den desperata förtvivlan har kunnat bli avbruten av doften av en sommaräng eller av en ljummen vind mot mitt ansikte, om så enbart för en sekund. Den sekunden har lärt mej något värdefullt. Den har lärt mej innebörden av ordet tacksamhet.

Hårfönen blåser varmt. Jag njuter och hoppas att Marika aldrig slutar föna mitt hår. Fortsätt föna, tänker jag. Fortsätt, fortsätt. I oändlighet.